Sala – svensk mineralberednings vagga!

 

En bakgrund:

Påståendet ovan kanske framstår som något övermaga, men är på basis av senare tids forskning ganska väl dokumenterat.

Av olika skäl har mineralberedningens historia vid Sala Silvergruva blivit styvmoderligt behandlat genom åren. De mer kända skrifterna om gruvans historia (G-A Granström, Petrus Norberg och Assar Jansson) avhandlar huvudsakligen gruvverksamheten. Det är ganska förståeligt med tanke på att gruvan, som till stora delar fortfarande är intakt, rymmer så mycket av dramatik och spänning. Bergfolkets vidunderliga förmåga att driva brytning i en

så ”bökig och nyckfull” gruva som storgruvan i Sala kommer alltid att intressera omvärlden.

 

Vad gäller kunskapen kring mineralberedningen i Sala, dvs. den del av bergverket som tillsamman med smälthyttan upparbetade de ganska skrala malmerna från gruvan till fullvärdigt silver, fanns länge ganska begränsad kunskap att tillgå.

 

Det är först i den forskning som bedrivits av Bob Engelbertsson och som bl.a. redovisas i hans doktorsavhandling ”Industriarbete i förindustriell arbetsmiljö”, (Uppsala 1987) som vi får ett rejält kunskapsunderlag kring den verksamhet som nästan helt saknar historiska lämningar i Salatrakten.

Till skillnad från den verksamhets som drevs i berg och som för all framtid finns att beskåda

var mineralberedningsverken och hyttorna i äldre tid uppförda i trä och enkla tegelkonstruktioner som alla rivits eller försvunnit genom tidens tand.

 

I dag finns till beskådande enbart de tomma byggnaderna vid gruvan, som uppfördes i slutet av 1800 talet vid gruvan för upparbetning av malm men som är av mindre historisk betydelse eftersom gruvan då redan befann sig i ”själatåget”.

 

Kvar i Sala finns det nu enbart en verksamhet som i rakt nedstigande led härstammar från den svenska mineralberedningens barndom på 1500 talet nämligen Metso Minerals verksamhet för utveckling av processer och utrustning för mineralberedningsindustrin.

 

Nedanstående framställning försöker på ett enkelt och rapsodiskt sätt följa en spännande resa genom svensk gruvhistoria. En resa som ännu inte ännu är över. 

 


 

 

1543 - Malmberedningen centraliseras

Gustav Vasa var, som bekant, en kraftfull ledare för den unga svenska nationen. Han var stark i nyporna men var också smart och snabb till att finna väsentligheter. Brytning och förädling av silvermalm hade, i olika skepnader, varit igång ganska länge i Sala när Gustav Vasa insåg svårigheterna att få kontroll över den för landet så viktiga silverframställningen när den låg utspridd på många ställen i trakterna kring gruvan.

 

Silverhaltig blyglans i dolomitiskt sidoberg är ett drömscenario för vilken bergsman som helst och detta faktum hade inte heller undgått många av traktens innevånare och kringströvare sedan 1000 talet. Malmstrecken fanns, om än utspridd i terrängen, ofta som ”rikmalm” vilken kunde brännas loss av vilken ”idiot som helst” (enligt ett av konungabreven från denna tid).

Denna malm kunde sedan genom ett ganska enkelt smältförfarande raffineras till ett hyfsat silver genom en kombination av blyets låga smält punkt och silvrets ”blickning” dvs. dess ovanliga förmåga att genom fasning mot blyet flyta upp till ytan av smältan, där det kunde ”skummas av”.

 

Bergsmännen, som var både bönder och bedrev bergsbruk mestadels i liten skala, klarade behovet av blästerluft för smältningen genom enkla manuellt drivna ässjor eller blåsmaskiner. Men för dem som körde storskaligt krävdes vattenkraft för att klara blästerluftsbehovet.

 

För att föra kontrollen av och intäkten från dessa hyttor in under kronans silveruppköpare tog Gustav Vasa ett smart beslut.

 

Efter att ha misslyckats med att förbjuda ”lönnsmältning” av silver bland annat genom hot om dödsstraff, beslutade han att all beredning av silvermalm (utom sovringen som blev kvar vid gruvan) skulle förläggas till ett enda ställe. Detta gjordes på det enkla sättet att låta allt vatten från de äldre vattenlederna styras över till gruvans vattenkonster och istället erbjuda vaskning och smältning av all malm i närheten av Sala sockenkyrka.

 

Här fanns inte mycket vatten men genom ett mycket bryskt ingrepp i närliggande bönders marker byggdes här kring Sagåns vattenflöde en stor damm som skulle förse såväl vaskning som smältning med energi och processvatten i över 300 år.

 

År 1543, när den nya och centraliserade smälthyttan stod klar (4.5 km från gruvan), förbjöds all privat smältning.

 

Anrikningens födelse

Vid denna tid, i mitten av 1500 talet var anrikning av malm ett ganska okänt begrepp i Sverige. De flesta bergverken vid denna tid Sala, Falun och ett antal järnmalmsgruvor levererade handsovrad ”rikmalm” för direktsmältning vid sina hyttor. Malmföroreningarna var ganska små och kunde tas ut i slaggprodukten från smältningen.

 

Detta var läget även i Sala till en början men här kan man i kung Gustavs korrespondens se hur framsynt han var när det gällde gruvans utveckling.

Det råder inga tvivel om att kungen inte hade särskilt höga tankar om gruvbrytningsfolket.

Han betraktade gruvdrängar och andra i gruvan som ganska begåvningsbefriade personer som

mestadels bara kunde användes för att transportera ved, vatten och berg men som för övrigt mest ställde till trassel.

 

Vid hyttorna däremot var läget ett annat och ganska snart insåg han att det var vid hyttorna som slaget om Silvergruvans framtid skulle komma att stå och där behövde han sina bästa mannar.

 

Efter många ras och förbannelser insåg han även att den mycket rika malm som förelåg under denna tid inte skulle vara för evigt. Andelen rikmalm började snart att klinga av bl.a. genom att gråbergsinblandningen ökade genom de allt äventyrliga brytningsuppläggen. (Som studeras närmare i RC:s pågående projekt ”Vasaspåret”)

 

För att råda bot på detta skickade han tidigt några av sina påläggskavlar till Tyskland där ”Agricolas läror” i bland annat mineralberedning och hyttkonst fanns i praktiskt bruk sedan länge. Deras uppgift var att se och lära och ta med sig kunnandet hem till Sverige och till Sala.

 

Redan efter några års drift vid den nya hyttan började den från gruvan forade malmen att

tappa i silverhalt. Vissa partier kunde fortfarande gå som rikmalm till direktsmältning (efter ett krossteg) men trots att sovringskapaciteten vid gruvan ökade genom åren var man tvungen att införa ett steg till i processen vid hyttan, nämligen anrikning, eller enligt dåtida språkbruk ”vaskning”. Detta för att återvinna silvret ur malm med lägre ingående halter.

 

Anrikning – att vinna och förlora silver!

Man förvånas när man ser de gamla flytscheman som användes av de tyska bergsmännen redan under 1400 talet (se bilaga) och kan konstatera att de i princip är de samma som fortfarande används. Så blev fallet även i Sala där vaskprocesserna skulle bli i stort sett desamma ända fram till mitten av1800 talet.

 

I princip var anrikningsprocesserna, då liksom nu, baserad på den stegvisa hantering som krävs vid upparbetning av kristallina mineral omfattande:

 

Krossning (eller bokning)

Klassering (storlekssortering)

Separation (tyngdkraftsanrikning)

 

 Hanteringen utfördes då liksom nu i ett eller flera steg beroende på kristallstrukturen och storleken på värdemineralen i malmen.

 

Det låter enkelt men efter att ha studerat Engelbertssons skrifter förstår man att detta i praktiken var en mycket komplicerad teknik som krävde stor skicklighet hos sina utövare.

 

Några ord om processtegen ovan.

 

Krossning utfördes vid denna tid i s.k. bokverk som bestod av metallförstärkta stockar som med hjälp av vattendrivna lyftare höjdes och sedan släpptes ner i malmen, där de färdigkrossade partiklarna, klasserades ut med hjälp av strömmande vatten.

 

Efter färdigbehandlingen i krossverket fördes mineralen till separationsstegen, eller vaskning som det benämndes i Sala

 

I Sala, som troligen var pionjärer i landet med att utveckla dessa anrikningsprocesser, var läget speciellt gynnsamt beroende på att separationen påverkades gynnsamt av att skillnaden i specifik vikt hos blyglansen och gråberget var ovanligt hög.

 

Gravimetrisk separation, en metod som används än i dag, var den enda tillgängliga separationsmetoden vid denna tid och kom att användas i stort sett under gruvans hela livstid.

 

Genom att föra mineralslammet över ett lutande bord (härd) kunde de tyngre blyglanspartiklarna som sjunker snabbare än de lättare gråberget, fångas upp på speciella textildukar och föras ur processen.

 

Dessa härdar har sedan utvecklats till de mer modena s.k. skakborden som än i dag används av Metso Minerals för vissa separationsprocesser (ex guldanrikning). Det som skiljer mest i jämförelsen med dagens mineralberedning är avsaknaden av roterande slurrypumpar, som kunde utvecklas först i spåren av ångtekniken under 1800 talets mitt.

 

Således kördes processtegen ”batchvis” eftersom man i Salas slättland helt saknade hydrauliska möjligheter för ”downstream” hantering som kunde användas i viss bergig terräng (ex norska Kongsberg). Detta innebar att den manuella hanteringen av de mellanprodukter som skulle återföras i processen, blev en komplicerad historia med mycket kånkande och bök, speciellt vintertid.

 

Anrikningen var nu etablerad och mer malm av sämre kvalitet kunde sändas till hyttan.

Tyvärr skulle det visa sig att en stor del av silverinnehållet i malmen (bl.a. bundet till det mycket spröda mineralet AgS, silverglans) sköljdes bort i våtklasseringen vid krossningen. Man förlorade således en del i silverutbyte, men på det hela blev anrikningen, som kunde leverera rena koncentrat till smälthyttan en framgång både för Sala och för svensk bergshantering.

 

Anrikningen i Sala – ett nutida perspektiv

Vid hyttans industriområde utvecklades successivt under åren parallellt med processerna en kunskap om att utveckla, bygga, installera och underhålla maskiner för anrikningsprocesserna.

 

Ungefär som Metso Minerals i dag utvecklade och byggde man den utrustning som gruvan och verken behövde vid denna tid. Naturligtvis var dessa maskiner byggda för andra energiformer än idag men konstruktions- och utvecklingsarbetet utfördes i princip på samma sätt som idag. Äldre erfarenhet byggdes in i den löpande utvecklingen och liksom idag var konservatismen hos mineralfolket stor varför ändringar och förbättringar ofta genomfördes med stor vånda.

 

På samma sätt som Metso Minerals moderna historia i Sala till stora delar faller tillbaka på behoven hos och stödet från större närkunderna som LKAB och Boliden hade man i Sala under äldre tider stor nytta av att arbeta nästgårds till ett av landets största bergverk.

 

När man studerar de gamla konstruktionsritningarna träffar man på många av de namnkunniga högre arbetsbefälen. Ibland deltog även bergmästarna själva i utvecklingsarbetet. Namn som Gustaf Billow, Jacob Henrik af Forselles och ingenjörsbröderna August och Wilhelm Heberle figurerar således i dessa sammanhang.  (Under ett stort monument på Nya kyrkogården i Sala har Wilhelm Heberle och hans familj sitt sista vilorum).

 

Ny tid – gamla metoder

Vid slutet av 1700 talet började (framför allt i England) vattenkraften att få maka på sig till förmån för ångtekniken. Den öppnade vägen för att öka energipotentialen i maskinkonstruktionerna vilket medförde att äldre produkter successivt började fasas ut.

 

Helt nya maskiner patenterades för processerna inom mineralberedningen och spelplanen ändrades helt, speciellt vad gällde utrustning för krossning och malning av malm.

I Sala fortsätter man än så länge med sina beprövade metoder för vaskning och smältning och införde endast mindre förbättringar fram till senare delen av 1800 talet. (se bilaga)

 

Omgruppering av verksamheten

Men slutet för den gamla tekniken vid Sala damm närmar sig obevekligt och under 1870-80

flyttar man successivt verksamheten från den i det närmaste fallfärdiga hyttan till nya anläggningar uppe vid gruvan. Här kunde man nu utnyttja de senaste tekniska landvinningarna med bl.a. ett nytt modernt ångdrivet anrikningsverk för kontinuerlig drift med kulkvarnsmalning och förbättrade separationsmetoder. Snart var alla delar av verksamheten flyttad till gruvområdet, utom den del som rörde utveckling och tillverkning av maskinutrustningar.

 

Sala Maskinfabrik tar form

Här tar nu några driftiga herrar, inkluderande även Wilhelm Heberle (känd anrikningsprofil vid det gamla verket), beslutet att inte flytta med till gruvan utan att starta en helt ny verksamhet. Ett beslut som, trots många bekymmer och sorger, skulle vara ovanligt framsynt.

 

Verksamheten skulle förutom att vara teknikbärare av en samlad kunskap från den gamla tiden även bli en toppmodern maskinverkstad för att möta inte bara Silvergruvans behov utan även behoven från andra gruvor längre upp i Bergslagen.

 

Läget var givet. På södra sidan av avfallsmagasinet (aftern) ca 800 m från det gamla hyttområdet fanns en tomt i anslutning till järnvägen mellan Stockholm och Dalarna som var idealisk och där skulle den nya verkstaden byggas.

 

Företaget Sala Maskinfabrik bildades 1882 och man uppförde några år senare på den utvalda platsen en verkstad av typ ”Motala verkstad”. Företaget konstituerades som aktiebolag 1889.

 

För att möta den nya tidens behov i Sverige hade Baltzar von Platen redan 1822 importerat ett modernt verkstadskoncept från England som han realiserade i Motala verkstad.

 

Här fanns gjuteri för maskingods liksom utrustning för maskinbearbetning av detta i kombination med ett modernt plåtslageri. Allt drivet av ett större ångverk via rem- transmissioner. Ångdriften skulle dock snart lämna plats åt elmotordrift. Denna form av verkstad blev stilbildande för många svenska verkstäder under denna tid

och uppfördes i även i Sala. På det första produktprogrammet fanns bl.a. en storsäljare vid denna tid, nämligen W. Heberles kulkvarn.

 


 

 

Sala silvergruva lägger ner brytningen

Vad ledningen i Sala Maskinfabrik inte hade räknat med var att storgruvans dagar snart var räknade. Efter ett antal försök att få mer av värde ur Salamalmen (förutom silver och bly även zink) slår man igen driften redan 1908 vilket blir ett hårt slag för ”maskinfabriken” i Sala.

 

Utan en större gruva att arbeta mot tappade man ganska snart farten vad gällde utveckling och marknadsföring av sina gruv- och anrikningsprodukter och behovet av en ny inriktning blev alltmer akut. Eftersom verkstaden var av ”modernt snitt” kunde man  hyggligt ställa om tillverkningen mot de olika krav på maskinutrustning som ställdes från det ”samhällsbygge” som nu präglade Sverige.

 

Utrustning för bl.a. byggnads- och järnvägsindustrin blev ganska framgångsrika men man hamnade ohjälpligen mer och mer i de problem som senare skulle slå ut de flesta verkstäderna av Motala-typ i Sverige. Dessa ”diverseverkstäder”, utan någon egen långsiktig affärsidé, klarade inte av kraven på den specialisering som nu gjorde sig påmind inom verkstadsindustrin.

 

Tillbaka till mineralberedningen!

En mycket dynamisk chef för maskinfabriken, Edvin B. Johansson reste efter andra världskriget till USA för att få nya idéer för verksamheten. När han blev varse hur framgångsrika bl.a. företagen Norberg, Allis Chalmers och Denver Equipment (företag som i dag alla tillhör Metsogruppen) blivit inom mineralberedningsområdet genom att kombinera produkt och processkunnande, tog han ett beslut som skulle komma att sätta Salaverkstaden ”på spåret” igen.

 

”Back to Basic” blev hans policy och man började nu systematiskt att gruppera om sig mot mineralindustrin igen med avsikten att bli ett ”utrustningsföretag med processbas”. Till hjälp tog han ner några av Bolidens duktigaste processtekniker, som fick i uppdrag påbörja omställningen.

 

Denna gång hade man inga problem med att få starka bundsförvanter eftersom de stora gruvbjässarna i norr, Boliden och LKAB, liksom många av bergslagsgruvorna efter kriget fått ordentligt med luft under vingarna och nu behövde utrustning och processtöd. Detta blev början till den spännande utveckling som i händerna på starka ägare som Hesselmangruppen, Boliden, Allis Chalmers, Trelleborg, Svedala och slutligen Metso pågår ännu idag.

 

1547- 2010, på den resan är det!

Gustav Vasa hade nog inte i sin vildaste fantasi kunnat tro att en del av hans smarta satsning på ett modernt vask- och hyttverk i Sala i mitten på 1500 talet skulle, till vissa delar, finnas kvar på i stort sett samma plats efter463 år (Sic!).

 

Men så är det bevisligen.

 

Beroende på att den silverhaltiga blyglansen i Sala var tung och spröd gick den att anrika till goda halter men med stora utbytesförluster som följd.

 

Att förbättra dessa utbyten medförde att man fick arbeta hårt med processförbättringar. Eftersom problemen (och flytscheman) var långt mer komplicerade än för övriga gruvor i historisk tid kan man med fog säga att det var i Sala som den svenska mineralberedningens vagga en gång stod.

 

Men, alla ansträngningar till trots kunde i stort sett bara 50 % av silvret i Sala-malmen utvinnas under gruvans livstid.

 

Enligt mätningar utförda av Luleå tekniska högskola finns resten av den ädla metallen dels i bottensedimenten i vattenlederna från Sala dels i Mälaren vid deras utlopp.

 

Vemodigt inte sant!

 

Men i Sala kan vi glädja oss åt att världens, utan jämförelse, äldsta verksamhet inom mineralhanteringen fortfarande rullar på i vår del av den svenska bergslagen.

 

Sala i juni 2010

P-E Sandgren

Riksens Clenodium

 

 

Litteratur

Engelbertsson, B., Industriarbete i förindustriell arbetsmiljö. Sala gruva och silververk under 1800-talet.  (Uppsala Studies in Economic History 27.Uppsala 1987)

 

Granström, G. A., Ur Sala gruvas historia. Sala 1941.

 

Norberg, P., Sala gruvas historia under 1500- och 1600-talen. Sala 1978. (postum utgåva)

 

Sala International 100 år. 1889-1989. Jubileumsskrift. Sala Tryckeriet AB 1989.

 

Fotnot

För yngre medarbetare hos Metso i Sala kan det vara frestande att anta att det framgångsrika pumpkonceptet VASA skulle vara en hyllning till företagets upphovsman, kung Gustaf Vasa.

Tyvärr är så inte fallet då produktnamnet VASA står som kortnamn för VAcseal SAla, dvs. den engelska pumplicens man tog över på 1950 talet.

Detta blev en del av en utveckling som lett fram till att Metso Sala i dag räknas till huvudleverantörerna av slurrypumpar i världen.