Arbetslaget är samlat

Många besökare i Sala silvergruva förundras över hur arbetarna under jord kunde åstadkomma så mycket med så enkla medel. När man beskådar de olika bergarbeten som utförts under århundradena undrar man ibland hur det överhuvudtaget var tekniskt möjligt att genomföra dessa. Ibland får man känslan av att gruvfolket upphävde tyngdlagen. Hur kunde man överbrygga dessa stup och branta väggar för att få ut malmen och gråberget?

Vem stod för kunskapen? Vem tog besluten?

Svaret är enklare än man tror. Då, liksom i olika arbetssituationer även idag, hängde allt på ett väl fungerande lagarbete. Ett lagarbete som under hundratals år förfinats och förbättrats.

Principen var enkel. De som kunde lärde upp dem som behövde kunskap. De som var starka avlastade de mindre starka. De som varit med länge tog hand om de unga som var orutinerade. En del av de kloka och förståndiga som varit med längst tog på ett naturligt sätt på sig ledarrollen och såg till att laget kunde prestera maximalt under olika, både svåra och farliga, förhållanden. Utan produktion inga inkomster. Då som nu!

 

Överheten såg man nästan aldrig till eftersom de sällan var nere i gruvan. Kungliga och andra storfräsare undvek efter bästa förmåga gruvan eftersom de fruktade för sina liv.

Den arbetsledning som gruvan själv stod för, gruvstigaren, hade ett stort område att beta av och dök upp på de olika brytningsplatserna högst en gång per skift.

 

Dessa små väl fungerande bergarbetarlag, 5-7 personer till antalet utgjorde ryggraden i berghantering i silvergruvan under alla år ända fram till tiden för dynamiten och den mekaniserade gruvbrytningens genombrott.

 

En person, som känner mycket för och äger stor kunskap om dessa arbetslag och deras individuella färdigheter är Bo Svärd, känd Salakonstnär. Redan som liten fick han av sin morfar, som jobbat vid gruvan, höra många historier kring bergarbetets vedermödor och glädjeämnen.

Bo Svärd har i den andan målat en serie fantastiska studier av underjordsarbetet i Sala, av vilka en del skymtat fram i hans utställningar.

En av dessa målningar förställer ”Ulrica möte”, en rastplats och träffpunkt för gruvans arbetslag. Den har tidigare beskrivits i en artikel i Sala Allehanda (Jan-Erik Eriksson).

 

Denna målning väckte sådant intresse bland gruvintresserade att Riksens Clenodium (stiftelse i gruvans närhet) bad Bo Svärd att försöka återskapa ”Ulrica möte”, denna gång som dockmakare.

 

Resultatet finns nu att beskåda nere i Ulricagruvan på 155 m nivå (se Jan Storms foto) och är en i sanning mäktig upplevelse.

Där har då det ”gamla” arbetslaget åter samlats runt sin eld under en paus i arbetet. Där sitter ”lagbasen” med de övriga yrkesarbetarna, bergbrytare, fatare, framlöpare omkring sig, alla med sina verktyg vid sidan. Ynglingen i gänget, längst till höger håller sig litet på sin kant och pustar ut på sin enhjuliga malmkärra.

Stämningen är fridfull och full av historiska detaljer i klädsel och utrustning. Bakom tronar Bergenstiernas stora tysta sal som en mäktig påminnelse om arbetarnas idoga framfart.

 

Som besökare vill man stanna upp och bli kvar hos dessa gruvans män ett tag för att höra deras berättelse, men gruvkylan och guidens vänliga ”vi måste gå vidare” driver på en och arbetslaget försvinner snart i dunklet.